Idag var den person här som länge varit den som stått mig närmast och som även räknats in bland mina allra bästa vänner, min fd sambo och min hitintills långvarigaste kärlek. Den senaste tiden har vänskapen som vi sa att vi skulle hålla tight inte varit den bästa eller ens bra och den har tyvärr fått stå pall för många höga hinder. Hinder som till slut tett sig omöjliga att ta sig förbi. Ikväll har vi pratat ut om allt som hänt för något som känns som ungefär hundrade tillfället, men den här gången blev blev det nog ändå bra till slut tror och hoppas jag. Det kändes skönt att prata och det kändes skönt att inte skiljas som ovänner. Det som kommits fram till nu är att för att vi i framtiden ska kunna hitta tillbaka till det som en gång varit har vi tillsammans bestämt att under resterande 2008 gå vidare med våra liv utan varandra. Just nu gör det hyfsat ont i bröstet och några tårar har fällts, men så ska det vara, det måste få lov att smärta. För samtidigt vet jag att det som nu sagts är det

rätta och jag har fått det exakt så som jag vill ha det. Det här uppehållet är precis vad jag /(vi) behöver just nu och jag känner mig lättad över beslutet som jag hoppas kommer leda till något bra.

Förhoppningsvis kommer jag under den här tiden även att kunna förlåta för det som varit.