Jag har börjat fundera mer och mer på sistone. Jag funderar på min framtid. På mitt jobb, på min kompetens, mitt boende, på min framtida man och mina framtida barn.
Just nu känns det som att jag står och stampar, eller värre, som att jag går bakåt istället för framåt. Jag bor i Norge och lever som andra skulle kalla det "livet", jag tjänar sjukt mycket pengar på så enkla göromål som att bre mackor och hjälpa människor på toaletten. Jag har massor av folk att prata med och flertalet fantastiska vänner. Jag går på gymmet, på stan eller vart jag helst vill och jag kan impulsköpa i princip vad som helst jag önskar utan att det märks nämnvärt på kontoutdraget. I övermorgon ska jag åka på min fjärde semesterresa bara på det här året.
Det är så mycket jag vill så jag kan inte bestämma mig, så istället händer ingenting alls. Jag har inget hem jag på riktigt kan kalla mitt, min katt bor hemma hos mina föräldrar, Det finns ingen som har handen runt min midja och presenterar mig inför sina vänner som sin flickvän. jag har ingen annans arm att sova på utom min egen. Ingen liten ärta växer i min mage. Jag känner mig som en sämre och sämre sjuksköterska för jag blir aldrig utmanad och kan inte längre ens svara på den enklaste lilla fråga som har med mitt yrke att göra. Jag skäms i tysthet inför mina kollegor när de pratar om sånt som jag borde veta, men har noll koll på.
Alla mina vänner har funnit den rätta för dem att älska, men inte jag.
Jag tittar på lägenheter, men det finns inga. Jag letar riktiga jobb i Sverige, inte heller några sådan går att finna.
Men det kanske inte spelar någon roll, för om en vecka har jag säkerligen ändrat mig än en gång och vill något helt annat. Så fortsätter mitt stampande.
3 kommentarer:
Jag visste det, du tvekar fast du aldrig vill erkänna det syster min
vad ska du i norge och göra
Skicka en kommentar